Kräftskivans historia

Kräftor blir populära i Sverige

Även om kräftskivan tillhör en av våra modernaste fester ur ett mathistoriskt perspektiv har vi faktiskt ätit kräftor här i Sverige ända sedan medeltiden. Under 1500-talet fick kräftorna rejält fäste i Sverige som festmat för kungligheterna. Erik XIV var bland annat stor kräftfantast och odlade kräftor i vallgravarna runt Kalmar slott. År 1562, i ett av de tidigaste omnämnanden av kräftor i skrift i Sverige, krävde kungen att fogden skulle införskaffa så många kräftor det gick till hans syster Annas bröllop, då hans egenodlade kräftor inte räckte till.

På denna tid användes kräftor främst som ingrediens i andra varma maträtter, såsom färser, pajer och stuvningar. I Cajsa Wargs kokbok från 1700-talet finner du bland annat recept på kräftkorv, kräftsoppa och kräftkaka.

Först under 1800-talet, efter influenser från Frankrike och dåtidens hummerkok, började kräftor ätas hela och dillkokta i spad. Det gjordes oftast i samband med “kräftsupen” som var ett festligt sätt för adeln att ta avsked från sommaren och välkomna hösten.

Kräftfiskeförbud

I samband med att kräftan blev populärare bland de övre samhällsskikten ökade också konsumtionen och fisket. Detta ledde till att kräftorna höll på att ta slut i våra vatten och myndigheterna tvingades införa förbud mot kräftfiske i svenska vattendrag mellan november och augusti. Den första onsdagen i augusti markerade då den årliga starten för kräftfisket i Sverige och i samband med denna årliga premiär lades grunden för kräftskivan som vi känner till den idag.

Kräftpest och import

I början av 1900-talet spreds sjukdomen kräftpest i Sverige och flera populationer av flodkräftor dog till följd av detta. I slutet av 1960-talet började man därför importera kräftor från andra länder. Olle Hartwig AB var en av de ledande aktörerna och importerade bland annat flodkräftans nära släkting, turkisk smalklokräfta (astacus leptodactylus) från Turkiet. I samband med att importen ökade blev kräftan både billigare och mer lättillgänglig för hela svenska folket och kräftskivan spreds bland alla samhällsklasser i landet och blev därmed en av våra folkkäraste traditioner.

Kräftpremiären lever kvar

Förbudet mot att fånga kräftor innan första onsdagen i augusti togs officiellt bort 1994, men gäller fortfarande på många ställen för att kräftorna ska hinna växa till sig innan de plockas upp. Men trots att vi idag, tack vare importen, har tillgång till kräftor året om lever traditionen kring kräftpremiären på sensommaren kvar och under augusti och september avlöser kräftskivorna varandra.

Kräftskivans utformning

Själva begreppet kräftskiva började dyka upp i början på 1910-talet. Festen fick sin utformning, med de olika tillbehören i form av kräftlyktor med mera, på 1920-talet och på 1930-talet tillkom haklappar och det stora kräftfyrverkeriet. Den stora kräftmånen valdes till att lysa över kalaset då kräftorna ofta fiskades under nattetid och att den stora augustimånen ansågs ge den bästa fångsten.

1922 var kräftskivan redan så älskad att kräftor användes som propaganda för nej-sidan när det röstades om rusdrycksförbud i Sverige. Den rikskände konstnären Albert Engström skapade då en affisch med slagorden “Nej! Kräftor kräva dessa drycker!”

Mathistorikern Richard Tellström berättar i en intervju med Nyhetsmorgon att kräftskivans utformning förändrats under åren till att fokusera allt mer på själva kräftorna. Till en början var kräftorna en förrätt som följdes upp med en tyngre varmrätt i form av en stek eller någonting annat. Men allt eftersom importen av kräftor ökade, på framförallt 1960-talet, började kräftan hamna mer i fokus och bli huvudnumret på festen.